frileux - bitterljuv spontanitet

du och jag vi var verkligen som hand och handske, i alla fall ett tag
varför förstår du inte, att du är precis som jag
och du kommer alltid vara fast här i en håla av snö
och även om du inte ser det, är det här du kommer dö

söndag, och jag filosoferar. fast mest tror jag att det är ångest, och skräckblandad förtjusning. eller nej, inte förtjusning. jag är nog mest rädd, rädd för vad jag insett. och det är så sant, jag har sagt det till mig själv nu.
och det gör mer ont än något annat. och när jag tänker på det, dig, kryper det i mig.
det känns som att någon lägger en stor blöt, varm filt på mina axlar. det är inte skönt, det värmer, men det är obehagligt.
jag är sorglig och drunknar snart i filten om jag inte gör nåt åt det.
jag behöver hjälp, men jag kan inte be om det.
och jag är rädd för mig själv, mest av allt är jag rädd för mig själv.

så jävla rädd.