frileux - bitterljuv spontanitet

i dagarna, och varför jag är en vägg

söndag

jag koncentrerar mig men får ett så hårt slag över ryggen att jag tappar andan. de får in dig i bakluckan. jag står bredvid och tittar på när de åker iväg. stilla och tyst. ensam på trottoaren och min kropp värker.
tänker på hur du berättade att du en gång efter att ha blivit intagen vaknade blåslagen med tre brutna revben i en tulpanrabatt nedanför berget vid borås centralstation.
att du blev inlagd på psyket på grund av självmordsförsök och att du inte vågade berätta vad som hade hänt för att ingen ändå skulle tro dig, inte ens jag...inte ens jag.

sedan gick jag in på en bakgård. hittar en stor sten som jag bär med mig ut. går in på en folktom bakgata, går längst ner i gränden och drämmer in stenen genom ett kontorsfönster. glaset yr, men rutan går inte sönder helt och hållet.
jag sparkar ut det sista av rutan och just när foten träffar glaset ångrar jag mig.
tittar mig runtomkring och städar upp lite grann. går ut på gågatan igen och låtsas som om ingenting har hänt.

du har bett mig ha total kontroll över mig själv, du har bett mig att isolera mig och hålla tillbaka. nu står jag här på gatan och gör som du säger.

onsdag

det är som att stanna upp i tiden. som att pressa ut den åt sidorna och låta sig själv falla ner till botten från vilket allt börjar växa. som att rensa bort allt som är överflödigt och klä av sig de kläder som kliar.
att avsäga sig det som man aldrig bett om att få tilldelat sig, att hitta egna mönster och sammanhang som man sakta lär sig behärska.
du säger att jag är destruktiv, men jag kan berätta för dig att jag håller på att hitta någonting inuti mig som vill överleva. något som måste få andas, något som måste hitta sina egna gränser. i stället för att åka slalom mellan minor, i stället för att mätas i sammanhang där någon alltid blir vinnare och någon annan förlorare.
så är det.