frileux - bitterljuv spontanitet

egentligen tycker jag inte om att inleda med veckodagen.
men jag älskar det

tisdag, tisdag i november, det regnar, det blåser, det slår mig i ansiket.
och jag vet inte vad jag gör eller vart jag håller hus.
jag håller nog inte hus någonstans, jag vill nog inte det, jag vill hålla tåg. alltid på väg, jag önskar att det vore så.



men å andra sidan önskar jag så mycket, och mina banala vardagsförsök att drömma mig bort till bungalows och trasiga skor och pengapung med fem olika valutor tar mig bara bort för en kort kort stund.
det kliar i mina fötter och ögon och tunga, kan jag lära mig att bana väg för ett nytt lugn? jag känner att jag måste ha det för just nu, just nu just nu går jag under, jag drunknar i mig själv, jag raserar mitt korthus och sticker hål på min pulsåder.
och jag älskar att drömma och när jag drömmer springer jag och när jag springer känner jag och när jag känner finns jag och när jag finns är jag.
och är är jag aldrig annars. inte längre. jag var, det är jag, jag var. förstår du? jag var.
nu blundar jag och sjunger innanför mitt pannben, och skriker.
tänk så hade jag kunnat, tänk så kunde jag, tänk tänk om jag kan? jag kräver inte mer än en chans, men det är svårt. och jag vill slåss.
jag är dörren i ditt hus du aldrig sett förut och jag är tonerna du hör där bakom, innanför. och du, jag vet att du aldrig kommer våga öppna.

jag är den där dörren och du är ingenting för mig för jag kan inte se dig för du har aldrig sett mig förut. förstår du? jag vet att jag inte gör, men jag vågar i alla fall försöka. fastän jag vill slåss. fastän jag vill klämma dina fingrar.
men om du lackat om mig i den där fina ektonen för fem år sedan som du lovade, då hade du sett mig nu, och jag hade sett dig. och andra hade sett mig.
men det gjorde du aldrig och jag står kvar blek och smälter in och jag kommer snart muras igen om du inte gör något.

och allt det här utspelar sig en tisdag, en tisdag i november. en käftsmäll.