LÄS MIG, JAG VILL FÅ NÅGOT ATT GRO I DIG
i am no destination
i am just the journey
öh.
det är måndag. tisdag menade jag. jag har kommit på att det är mycket roligare att bara skriva allt man tänker på rakt, platt ner utan att ändra något. förutom stavningsfel och särskrivningar- notera dock, jag särkskriver ALDRIG. jag hatar särskrivningar så mycket att jag vill gråta.
öh.
ni vet, om man som jag nu, sitter i mitt 23-gradigt varma rum, sneglar lite mot fönstret och den gråblaskiga utsidan som liknar insidan på något annat, och lyssnar på water line med sage francis så... så känner man någon slags tillhörighet, fast inte till någon, utan till något. det är svårt att sätta ord på, det bara känns, det är. finns.
öh.
hans röst är flink, orden ramlar fort, tungan kröker sig vackert och allt blir en väldigt ljuv symfoni av stark karaktär. jag är nog lite kär. drömmer om en ljum kväll med sage rabblandes bredvid.
synd att de 2.03 minuter som är water line springer förbi så fort så fort, repeatfunktionen är min vän.
åh.
jag blir så uppfylld, klarsynt, vaken. har inte känt mig såhär härligt melankolisk på år och dar. och nu plötsligt undrar jag ens om någon vill läsa sådant här. eller, vill och vill, orkar. för jag kan inte placera känslan hos någon annan, jag kan inte sätta ett frö i dig och låta det gro, dig gro. även om jag vill suga in dig i min virvlande dans av det som jag vet inte finns, kanske finns. hoppas. åh. gro med mig, jag vill.
åh.
jag vill sitta såhär, som jag gör nu. jag vill skriva såhär, som jag gör nu, länge. ha det här i fingrarna. det känns så skönt, så upplyftande, befriande. det är nästan så jag känner blodet pumpa runt, det liksom forsar, hastigt. vill föra mig framåt, bort, fort. från det att jag började växa, på det här sättet, känns det annorlunda. jag är inuti och utanpå, kryper under mitt eget skinn.
oj.
klockan springer vidare. 15:15. sakta ner. jag undrar hur det känns om en minut. undrar hur mycket jag rabblar. känner bara för att sitta och knappa vidare i några år. så underbart. jag vill skriva en bok, låt mig skriva en bok så ska jag lyfta dig till skyarna. haha, det blir kanske inte mycket för världen. lutar mig tillbaks lite i stolen och känner hur mina ryggkotor knakar lite, skönt. fler spänningar släpper. nacken kvar, men jag har en tendens att spänna mig och inte röra på huvudet på timmar.
oj.
tittar på allt runt omkring mig, kopp, kamera, kastanj, kräm. och en himla massa mer. vilken röra, men jag trivs alltid bra i min röra. jag vet vart jag har allting, det vet jag inte när allt är ordentligt. jag förstår ingenting när saker är ordentliga, strukturerade, jag har alltid levt i kaos, och tar du det ifrån mig tar du mig. tar bort mig. ta inte bort mig än, jag är inte redo för det. skriver dessa rader frenetiskt, springer fortare och dyker djupare. gräver.
nu.
ska jag sätta ett frö i dig och låta dig gro. sedan ska vi spraka tillsammans. jag kan vara din stam om du vill vara min krona.
och här får ni det vackraste, water line. lyssna på den när ni läser. så plockas ni nog upp, jag lovar.
i am just the journey
öh.
det är måndag. tisdag menade jag. jag har kommit på att det är mycket roligare att bara skriva allt man tänker på rakt, platt ner utan att ändra något. förutom stavningsfel och särskrivningar- notera dock, jag särkskriver ALDRIG. jag hatar särskrivningar så mycket att jag vill gråta.
öh.
ni vet, om man som jag nu, sitter i mitt 23-gradigt varma rum, sneglar lite mot fönstret och den gråblaskiga utsidan som liknar insidan på något annat, och lyssnar på water line med sage francis så... så känner man någon slags tillhörighet, fast inte till någon, utan till något. det är svårt att sätta ord på, det bara känns, det är. finns.
öh.
hans röst är flink, orden ramlar fort, tungan kröker sig vackert och allt blir en väldigt ljuv symfoni av stark karaktär. jag är nog lite kär. drömmer om en ljum kväll med sage rabblandes bredvid.
synd att de 2.03 minuter som är water line springer förbi så fort så fort, repeatfunktionen är min vän.
åh.
jag blir så uppfylld, klarsynt, vaken. har inte känt mig såhär härligt melankolisk på år och dar. och nu plötsligt undrar jag ens om någon vill läsa sådant här. eller, vill och vill, orkar. för jag kan inte placera känslan hos någon annan, jag kan inte sätta ett frö i dig och låta det gro, dig gro. även om jag vill suga in dig i min virvlande dans av det som jag vet inte finns, kanske finns. hoppas. åh. gro med mig, jag vill.
åh.
jag vill sitta såhär, som jag gör nu. jag vill skriva såhär, som jag gör nu, länge. ha det här i fingrarna. det känns så skönt, så upplyftande, befriande. det är nästan så jag känner blodet pumpa runt, det liksom forsar, hastigt. vill föra mig framåt, bort, fort. från det att jag började växa, på det här sättet, känns det annorlunda. jag är inuti och utanpå, kryper under mitt eget skinn.
oj.
klockan springer vidare. 15:15. sakta ner. jag undrar hur det känns om en minut. undrar hur mycket jag rabblar. känner bara för att sitta och knappa vidare i några år. så underbart. jag vill skriva en bok, låt mig skriva en bok så ska jag lyfta dig till skyarna. haha, det blir kanske inte mycket för världen. lutar mig tillbaks lite i stolen och känner hur mina ryggkotor knakar lite, skönt. fler spänningar släpper. nacken kvar, men jag har en tendens att spänna mig och inte röra på huvudet på timmar.
oj.
tittar på allt runt omkring mig, kopp, kamera, kastanj, kräm. och en himla massa mer. vilken röra, men jag trivs alltid bra i min röra. jag vet vart jag har allting, det vet jag inte när allt är ordentligt. jag förstår ingenting när saker är ordentliga, strukturerade, jag har alltid levt i kaos, och tar du det ifrån mig tar du mig. tar bort mig. ta inte bort mig än, jag är inte redo för det. skriver dessa rader frenetiskt, springer fortare och dyker djupare. gräver.
nu.
ska jag sätta ett frö i dig och låta dig gro. sedan ska vi spraka tillsammans. jag kan vara din stam om du vill vara min krona.
och här får ni det vackraste, water line. lyssna på den när ni läser. så plockas ni nog upp, jag lovar.
Kommentarer
Trackback
