frileux - bitterljuv spontanitet

att innan jag börjar gråta rynkar jag på näsan, först lite, sedan jättemycket. som för att håna mig själv.
att jag inte vet vart jag har någon enda. OM jag har någon enda
att jag saknar så himla mycket mer än jag vill inbilla mig själv.
att jag är förlorad i någon slags diffus dimension.
för jag vet ju ingenting.
och det borde jag.
jävla skit.

jag hade velat dricka mulderbosch med ida nu.
sen finns det inte mycket mer att säga.
och skrika kan jag inte heller.