frileux - bitterljuv spontanitet

här sitter jag och sitter
här sitter jag och sitter..

idag; försov mig, skrev nationella, åkte till lund, grejade dojjor, åkte hem, fick magknip, sov, vaknade med mer magknip, gick ut med hunden. nu; magknip.
det som var en så skön morgon trots ultimata skabbigheten, synd att den tynger mig nu.

men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att det känns
att det är långt hem

det är så jävla långt hem. trött trött trött trött trött. urkramad gammal trasa. trött och sliten och äcklig. riv mig.

idag pratade vi om kriser på psykologin. jag har kommit fram till att jag nästan är martyr när det kommer till förhållanden, det är ju faktiskt ganska hemskt.
jag vill inte vara så himla rädd längre! jag orkar inte att alla pushar. jag vill inte. jag vet att de inte menar något dumt. jag vet det, men jag känner mig så dålig, det är blöta filten-känslan nu igen, som fan.

det bränner över axlarna, och halsen-

annars har jag haft en lugn kväll, mamma och pappa är på bio, och min syrra har varit borta och typ...ja hon har inte varit hemma i alla fall. men nu kom hon och det första hon gör är att skrika på mig. tror aldrig hon hört begreppen "normal samtalston" eller "tala med små bokstäver". och det gör mig så himla trött och arg.
lämna mig ifred.

och hur fan ska jag kunna hålla talet till nationella proven i svenska imorgon. hur tusan ska det gå till. "hej jag heter anna, jag är jävligt splittrad just nu och lyssnar på kent 24/7 och det enda jag hör i mitt huvud är ord som chans, kräm och thinner. och nu ska jag tala om saga och sanning?"
nej nej nej vilket jävla träsk. och vilken jävla situation jag försatt mig i. det stavas KLUMPIG.

och nu smakar jag nog salt..

så knäppt. precis när jag lyssnar på mannen i den vita hatten, så ser jag. så knäppt.
lite för internt, men kan inte ens viska det här. men knäppt, så det känns riktigt mycket.

det har varit måndag, nu är det tisdag. måndag bestod av två onödiga lektioner och sedan en mysig eftermiddag och jag åt en väldigt god apelsin. sedan luktade mina händer supermycket apelsin och det gjorde mig glad. skönt.
nu ringer min väckarklocka om en sisådär 4 timmar. mår lite dåligt över det då jag verkligen vill sova, men skriva. förhoppningsvis klarar jag att pallra mig upp imorrn. hoppas det är soligt.


och i mitt växthus är jag säker
där växer avund klar och grön
jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö


och jag undrar varför min puls slår sådär fort och skrämmer mig. kanske en varningssignal? varför har de aldrig hjälpt innan! suck. NU är ju rätta tillfället för att röra till allt ännu mer. och mina ögonlock håller verkligen på att stängas och jag ser mina fingrar flyta fram över tangentbordet i ett virrvarr. urskiljer knappt längre.
suck nej, jag som hade så mycket att säga idag. men jag orkar inte, för snart somnar jag. suck. räknar baklänges från 100.....99..98..97..96..95..94..93..92..91..90..89..88..87..86..85...................

jag tänkte jag skulle köra en mobilblogg igen. sitter på bussen nu och vart jag än tittar är det becksvart. förutom min egen spegelbild i fönstret, jag ser jagad ut. och någonting är knas. lördag morgon = cpångest. shit, så nära att det nästan brast. nuläget = varm buss, varmt huvud, värk inuti. strax = södervärn, kyla, vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö. jag vet inte mer för jag vet för mycket nu.
imorgon = skola, ..... orkar inte, vill inte. har nog aldrig varit så trött som nu. hejdå.

JAG ORKAR INTE ATT DET KÄNNS SOM ATT ALLT HÄR HEMMA HÅLLER PÅ ATT RASA SAMMAN

P
A
FUCKING
N
I
K

sen blev det tyst.
ta bort mig härifrån och gör det nu, snälla? det där var fina nätter..

jag är riktigt trött, trött och sliten
nu svansar ville runt mina ben under skrivbordet, han är mjuk och varm, det vill jag också vara nu.
förstår inte vart tiden tar vägen, eller hur länge den stannar kvar. nyss gick alltså så långsamt, nu så väldigt fort, och jag springer men kommer inte ikapp.

och min kropp orkar inte mer nu, det fattas för mycket, ett under att jag inte går sönder. jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen... och imorgon är det måndag.
dags att börja om, fast jag vet själv att det aldrig kommer hända. det är väl bara att sucka och försöka glida med.

gliiiiiiid.
ja knark och bajs, det är knark och bajs. sammanfattningsvis är jag körd. i huvudet och i kroppen. men jag ler när jag går längs med gatan med solen i ögonen och "rio sunrise sucking on a straw, i rub my head and stagger out the door,
and head into the bright new beautiful day" i öronen.

jag ska lära mig sluta tvivla.