frileux - bitterljuv spontanitet

jag skriver

tror jag har så svårt att hejda allting, allt spinner på, allt går så himla fort, jag hinner aldrig med. 

knappt jag förstår det själv
har inte tid för akademiskt finlir nu
fick ett så plötsligt ryck, kan bero på allt inbillat socker jag fått i mig av min 1,5-liters fanta free. men ändå?!
borde nog gå ut och ta en cigg och chilla
spexiga nya camelpaketen är ju inte att leka med?

alltså förlåt, vet inte vad jag svamlar om, trött och jävlig är jag
men ändå klar, på något sätt. alltså.
vad hade jag att säga egentligen? ehr, knepigt. ser fram emot fredag i alla fall, fint med lite fint folk här hemma, nu när jag är ensam eftersom en viss är på jobb och jag sitter här ensam och kåt, utlämnad åt "sena-nätter-tv-serier" och ännu mer lightläsk utan tillbehör.
borde inte göra kaffe men borde ändå
orkar inte riktigt knopa ihop fullständiga meningar?

ARGH.
jag vill dricka öl, fetmycket öl

fittiga lightläsk

"allt hade varit så mycket bättre om vi bara hade svampat!"

det är väl allt jag har att säga, om några timmar beger vi oss till hässleholm.

!
s
i
e
s
t
a
!

<3

ni vet när man försöker fånga en känsla, då är den omöjlig att få tag på. och när man försöker bli av med den så klamrar den sig febrilt fast.
jag är någonstans mittemellan. det skaver att inte veta vart jag har mig själv. att känna sig så förvirrad att jag lika gärna kunnat vakna upp och vara någon annan, utan att det hade bekommit mig, om jag ens märkt det? just nu söker jag ingenting, eller försöker bli av med något, ingen känsla. jag vill bara ha något att klamra mig fast vid, jag vill vara känslan.

plirar med ögonen och viftar på näsborrarna.
tar sats, längtar, det kryper i fingrarna
jag vill ha allting

ge mig dig, din värld, jag vill ha den hos mig, i mig

 
so look through these eyes, that never cried. and any fool could see what's true
roses are not red
roses are not red
roses are not red
and i never loved you

jag ber om ursäkt för att jag är så kryptisk ibland, antar att det har blivit min grej?

i oktober 2007 blev jag världens ynkligaste, sorgsnaste människa. sen gick det uppåt. uppåt uppåt och sen slogs allt sönder och samman i början av året skulle jag tro.

och hur kan det fortfarande pågå? varför gör det inte mindre ont? varför känns det inte bättre?

behöver en spruta knark rakt in i hjärnan- läk mig. höj mig.

åh uppsala jag saknar vad vi var
jag sålde min själ för tjugo spänn du åkte dit och köpte tillbaks den igen
fick en kvittens på min själ och du ska veta att jag fortfarande är kär i dig
åh uppsala jag hatar hur dom pratar om oss

så jävla bra. jag njuter. markus krunegård, dagens geni, riktigt positiv överraskning.
sällan man stöter på så klockrena träffande texter.

annars är det motgång på motgång som rider på en annan våg av.. motgång! rätt gissat.
fast jag borde vara på rätt spår, borde kunna glida in på rätt spår. jag måste åtminstone försöka även fast det är jobbigt.

jag ser tillbaks på mörka moln som heter ånger sorg och skam
dom kanske krossar mig en dag men till dess var det jag som vann

så jävla rätt.

gårdagen var rörig, nu känner jag mig helt tömd. tömd på luft och tårar. det är skönt, även fast jag, mesigt nog, antagligen hade kunnat frambringa en flod till.

jag är så trött på folk som pratar bakom ryggen på mig, säg det direkt till mig istället
ni vet att man får reda på det förr eller senare ändå så.

men ni är bara fega. fega jävlar. säger upp min kontakt med er nu, bockar och bugar och spottar er i ansiktet.

puss

tur att det finns några som är lite bäst i världen i alla fall
fånga mig när jag faller
eller släpp

och jag har hållt inne det bra länge nu

ALL JÄVLA PISSKIT MÅSTE BORT
ALL ALL ALTING

JAG HAR ALDRIG BETT OM ATT FÅ VARA HÄR, FAN VAD TRÖTT JAG BLIR
känner mig så jävla liten nu, och det sticks och bränner

sänk mitt hjärta som en sten, ge mig en käftsmäll jag är feg

här sitter jag och sitter
här sitter jag och sitter..

idag; försov mig, skrev nationella, åkte till lund, grejade dojjor, åkte hem, fick magknip, sov, vaknade med mer magknip, gick ut med hunden. nu; magknip.
det som var en så skön morgon trots ultimata skabbigheten, synd att den tynger mig nu.

men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att det känns
att det är långt hem

det är så jävla långt hem. trött trött trött trött trött. urkramad gammal trasa. trött och sliten och äcklig. riv mig.

idag pratade vi om kriser på psykologin. jag har kommit fram till att jag nästan är martyr när det kommer till förhållanden, det är ju faktiskt ganska hemskt.
jag vill inte vara så himla rädd längre! jag orkar inte att alla pushar. jag vill inte. jag vet att de inte menar något dumt. jag vet det, men jag känner mig så dålig, det är blöta filten-känslan nu igen, som fan.

det bränner över axlarna, och halsen-

annars har jag haft en lugn kväll, mamma och pappa är på bio, och min syrra har varit borta och typ...ja hon har inte varit hemma i alla fall. men nu kom hon och det första hon gör är att skrika på mig. tror aldrig hon hört begreppen "normal samtalston" eller "tala med små bokstäver". och det gör mig så himla trött och arg.
lämna mig ifred.

och hur fan ska jag kunna hålla talet till nationella proven i svenska imorgon. hur tusan ska det gå till. "hej jag heter anna, jag är jävligt splittrad just nu och lyssnar på kent 24/7 och det enda jag hör i mitt huvud är ord som chans, kräm och thinner. och nu ska jag tala om saga och sanning?"
nej nej nej vilket jävla träsk. och vilken jävla situation jag försatt mig i. det stavas KLUMPIG.

och nu smakar jag nog salt..

så knäppt. precis när jag lyssnar på mannen i den vita hatten, så ser jag. så knäppt.
lite för internt, men kan inte ens viska det här. men knäppt, så det känns riktigt mycket.

det har varit måndag, nu är det tisdag. måndag bestod av två onödiga lektioner och sedan en mysig eftermiddag och jag åt en väldigt god apelsin. sedan luktade mina händer supermycket apelsin och det gjorde mig glad. skönt.
nu ringer min väckarklocka om en sisådär 4 timmar. mår lite dåligt över det då jag verkligen vill sova, men skriva. förhoppningsvis klarar jag att pallra mig upp imorrn. hoppas det är soligt.


och i mitt växthus är jag säker
där växer avund klar och grön
jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö


och jag undrar varför min puls slår sådär fort och skrämmer mig. kanske en varningssignal? varför har de aldrig hjälpt innan! suck. NU är ju rätta tillfället för att röra till allt ännu mer. och mina ögonlock håller verkligen på att stängas och jag ser mina fingrar flyta fram över tangentbordet i ett virrvarr. urskiljer knappt längre.
suck nej, jag som hade så mycket att säga idag. men jag orkar inte, för snart somnar jag. suck. räknar baklänges från 100.....99..98..97..96..95..94..93..92..91..90..89..88..87..86..85...................

jag tänkte jag skulle köra en mobilblogg igen. sitter på bussen nu och vart jag än tittar är det becksvart. förutom min egen spegelbild i fönstret, jag ser jagad ut. och någonting är knas. lördag morgon = cpångest. shit, så nära att det nästan brast. nuläget = varm buss, varmt huvud, värk inuti. strax = södervärn, kyla, vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö. jag vet inte mer för jag vet för mycket nu.
imorgon = skola, ..... orkar inte, vill inte. har nog aldrig varit så trött som nu. hejdå.

JAG ORKAR INTE ATT DET KÄNNS SOM ATT ALLT HÄR HEMMA HÅLLER PÅ ATT RASA SAMMAN

P
A
FUCKING
N
I
K

sen blev det tyst.
ta bort mig härifrån och gör det nu, snälla? det där var fina nätter..

jag är riktigt trött, trött och sliten
nu svansar ville runt mina ben under skrivbordet, han är mjuk och varm, det vill jag också vara nu.
förstår inte vart tiden tar vägen, eller hur länge den stannar kvar. nyss gick alltså så långsamt, nu så väldigt fort, och jag springer men kommer inte ikapp.

och min kropp orkar inte mer nu, det fattas för mycket, ett under att jag inte går sönder. jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen... och imorgon är det måndag.
dags att börja om, fast jag vet själv att det aldrig kommer hända. det är väl bara att sucka och försöka glida med.

gliiiiiiid.
ja knark och bajs, det är knark och bajs. sammanfattningsvis är jag körd. i huvudet och i kroppen. men jag ler när jag går längs med gatan med solen i ögonen och "rio sunrise sucking on a straw, i rub my head and stagger out the door,
and head into the bright new beautiful day" i öronen.

jag ska lära mig sluta tvivla.

Åh vad skönt, 18 år fyllda och man slipper behöva gå ut med sin syrras leg. Nu är tiden inne för att känna ansvar, vara mogen och fatta svåra beslut. Frågan är, om man egentligen vill det?

Misstag

2008 var ett år att fira på många sätt, inte bara för att få festa hela natten lång, lagligt, och dansa tills fötterna blöder, utan även ett år för att fira tankar och solidaritet mellan könen.
Men sedan att folk firar slutet på segregation, det kan jag inte förstå, jag menar, då är man väl lite väl naiv?
Något som följt med genom hela året är idioti och blindhet, och det har gjort mig både ledsen och förbannad, hur en del människor kan vara så trångsynta. Inom relationer till andra människor likväl som att våga testa nya saker.
Det tar t.ex. emot att veta att man har vänner som tjatar på sina föräldrar om att de ska köpa ut sprit till dem, så de kan ha en evig natt med minnesluckor och illamående dagen efter. Jag själv är inte nykterist, men ibland förstår jag mig inte på hur man tänker. Man mår ju alltid lika pyton dagen efter och kvällen försvinner fortare än du hinner säga "skål!". Ändå vågar de inte ens prova en bit sushi när man går ut för att äta och det slutar alltid med att någon säger: "Äsch, vi går till Burger King."
Fast jag tror man lär sig, av allting, och även av de saker man aldrig provar. Utan att göra misstag så skulle man nog vara en väldigt sorglig person.

Tjuvlyssnat

Jag brukar sitta och tjuvlyssna till bordgrannars samtal när jag sitter på café, eller på dem som sitter bredvid mig på bussen eller tåget. Det har nästan blivit en hobby, och kanske borde jag skämmas lite men jag kan egentligen inte se något fult i det. Under hela året har jag stött på massor av olika människotyper och människosyner, utan att ens stiftat deras bekantskap. Jag har blivit förbluffad, chockad, glad, ledsen och förbannad av samtalen, och jag har alltid lärt mig något.
Jag vågar nästan påstå att dessa tjuvlyssningar har varit min största källa till kunskap, i alla fall livskunskap, dessa samtal har varit ovärderliga för mig, för hur jag ser på livet nu när jag sitter här och skriver och det hjälper mig att skriva.

Ett år av kunskap

Det är så jag ser på 2008. Men hur tänkte man då under 2008? Jag personligen kände lite av 80-talet strömma tillbaks, inte bara i klädstil utan även i attityd. Man fick vara fri och lycklig och speciell utan att det var något konstigt med det, allt fler subkulturer blev accepterade och ingen kollade snett på en på stan för att man hade udda skor eller en konstig frisyr.
Det här har varit på både gott och ont, för ju mer accepterat allt blev, desto mer växte sig en slags form av anarki, vilket enligt mig faktiskt förvärrade segregationen istället för att sämja människor från olika kulturer, subkulturer eller religioner.
Det var ständig hetluft och diskussioner växte sig allt för ofta till bråk, tråkigt, men återigen lärorikt.
Man behövde egentligen inte passa in någonstans, men man sökte sig alltid till "sina egna" för det kändes tryggt. Och det tror jag man alltid kommer göra, för även om man inte erkänner det (jag erkänner det inte heller) så vill man alltid känna en viss trygghet. Trygghet när man går upp på morgonen och går iväg till skolan, trygghet bland vänner och familj, trygghet i sig själv. 2008 köpte inte social ensamhet, det gjorde inte jag heller.
Och jag har lärt mig så mycket, nästan för mycket för att kunna ta in och bearbeta allt, och det har fått mig att må våldigt dåligt, men ändå sporrat mig. Det finns så mycket jag inte vet och ännu mer jag inte har en aning om. Det är dags att agera och ta ansvar, även om det känns läskigt. Nu har både du och jag chans att ta revansch på den värld som vi tycker låtsas att vi inte finns. Vi måste sträcka ut våra händer och säga hej.

För att citera Björn Afzelius:

"Tid att leva, dags att dö.
Dags att så sitt eget frö.
Tiden läker inga sår,
gärningen skall alltid bestå."

Kunskap är makt och 2008 var kunskap.

det här har varit en läxa i textkommunikation för övrigt, som gick ut på att vi skulle skriva en artikel om hur 2008 har varit, därför var vi alltså tvungna att föreställa oss hur 2008 kommer bli. vad man själv tycker och tänker.
och jag har egentligen ingen aning. man får väl hoppas.

men jag tror inte jag behöver använda stora ord för att berätta för dig hur jag känner,
för när jag säger att jag saknar dig, är det precis så jag känner.

jag ger upp den här kvällen strax, vill bara skriva lite. kände för att skriva lite. men inte om igår, igår är överskattad. förutom de sista timmarna och vidare nu. vissa småsaker är allt bra fina ändå.
men det är ingenting jag vågar lite på än. kan inte riktigt släppa taget än.

och jag önskar att du ville titta på mig nu. se mig som jag ser dig. vill inte mer och klarar inte mer.


happy we'll be beyond the sea
and never again i'll go sailin'