vi kan vara statistiken du och jag
människor tvättar världen. sopar, sanerar och bygger den kliniskt ren. sådana som du och jag får inte plats på torg, i parker eller i andra offentliga miljöer.
sådana som du och jag min vän, sådana som du och jag skräpar ner. ta revansch på den värld som låtsas att du inte finns. sträck ut din hand och säg hej.
jag tycker det bara är bra om folk i min klass läser min blogg, nu när jag säger, att jag verkligen avskyr min klass.
relativt bra lov trots allt
och
äh ni vet.
och jag går där. går längs med lundagård, förbi domkyrkan och horderna av universitetsstuderande som fikar och dricker öl i parken. jag går där, förbi pensionärer som dricker kaffe och matar duvor och en och annan kråka.
upp längs med kyrkgatan till en port som inte är skyltad. jag går där.
är du en av studenterna som sitter i parken så vänder jag bort mitt ansikte när du försöker fånga min blick och staden är så kall och hård att jag inte ens kan gå tomhänt.
måste hålla någonting i båda mina händer, något som lugnar.
skitiga dagar
i dagarna, och varför jag är en vägg
söndag
jag koncentrerar mig men får ett så hårt slag över ryggen att jag tappar andan. de får in dig i bakluckan. jag står bredvid och tittar på när de åker iväg. stilla och tyst. ensam på trottoaren och min kropp värker.
tänker på hur du berättade att du en gång efter att ha blivit intagen vaknade blåslagen med tre brutna revben i en tulpanrabatt nedanför berget vid borås centralstation.
att du blev inlagd på psyket på grund av självmordsförsök och att du inte vågade berätta vad som hade hänt för att ingen ändå skulle tro dig, inte ens jag...inte ens jag.
sedan gick jag in på en bakgård. hittar en stor sten som jag bär med mig ut. går in på en folktom bakgata, går längst ner i gränden och drämmer in stenen genom ett kontorsfönster. glaset yr, men rutan går inte sönder helt och hållet.
jag sparkar ut det sista av rutan och just när foten träffar glaset ångrar jag mig.
tittar mig runtomkring och städar upp lite grann. går ut på gågatan igen och låtsas som om ingenting har hänt.
du har bett mig ha total kontroll över mig själv, du har bett mig att isolera mig och hålla tillbaka. nu står jag här på gatan och gör som du säger.
onsdag
det är som att stanna upp i tiden. som att pressa ut den åt sidorna och låta sig själv falla ner till botten från vilket allt börjar växa. som att rensa bort allt som är överflödigt och klä av sig de kläder som kliar.
att avsäga sig det som man aldrig bett om att få tilldelat sig, att hitta egna mönster och sammanhang som man sakta lär sig behärska.
du säger att jag är destruktiv, men jag kan berätta för dig att jag håller på att hitta någonting inuti mig som vill överleva. något som måste få andas, något som måste hitta sina egna gränser. i stället för att åka slalom mellan minor, i stället för att mätas i sammanhang där någon alltid blir vinnare och någon annan förlorare.
så är det.
söndag
jag koncentrerar mig men får ett så hårt slag över ryggen att jag tappar andan. de får in dig i bakluckan. jag står bredvid och tittar på när de åker iväg. stilla och tyst. ensam på trottoaren och min kropp värker.
tänker på hur du berättade att du en gång efter att ha blivit intagen vaknade blåslagen med tre brutna revben i en tulpanrabatt nedanför berget vid borås centralstation.
att du blev inlagd på psyket på grund av självmordsförsök och att du inte vågade berätta vad som hade hänt för att ingen ändå skulle tro dig, inte ens jag...inte ens jag.
sedan gick jag in på en bakgård. hittar en stor sten som jag bär med mig ut. går in på en folktom bakgata, går längst ner i gränden och drämmer in stenen genom ett kontorsfönster. glaset yr, men rutan går inte sönder helt och hållet.
jag sparkar ut det sista av rutan och just när foten träffar glaset ångrar jag mig.
tittar mig runtomkring och städar upp lite grann. går ut på gågatan igen och låtsas som om ingenting har hänt.
du har bett mig ha total kontroll över mig själv, du har bett mig att isolera mig och hålla tillbaka. nu står jag här på gatan och gör som du säger.
onsdag
det är som att stanna upp i tiden. som att pressa ut den åt sidorna och låta sig själv falla ner till botten från vilket allt börjar växa. som att rensa bort allt som är överflödigt och klä av sig de kläder som kliar.
att avsäga sig det som man aldrig bett om att få tilldelat sig, att hitta egna mönster och sammanhang som man sakta lär sig behärska.
du säger att jag är destruktiv, men jag kan berätta för dig att jag håller på att hitta någonting inuti mig som vill överleva. något som måste få andas, något som måste hitta sina egna gränser. i stället för att åka slalom mellan minor, i stället för att mätas i sammanhang där någon alltid blir vinnare och någon annan förlorare.
så är det.
jag vill ha mer, jag vill inte känna något längre
inget ansvar, inte sätta gränser, inte känna efter, resonera, analysera, ta ställning eller ens vara medveten. ungefär som att vara hög. ett annat tillstånd. sensommarkväll och pärlsockerstänk över mörkgrå himmel. balkongen är en bur.
"det är politikernas fel"
jag sitter på espresso house i väntan på tåget till göteborg. sippar lite kaffe och tjuvlyssnar på mina bordsgrannars samtal. de märks att de försöker hålla det på en hög nivå, men gud vad krystat det låter. fraser som "det är himla intressant" och "ja verkligen, absolut! du har ju så rätt, fast jag tycker så här.." bah. just nu talar de om gangsters, riktigt roligt att lyssna på. önskar alla fick höra det här hjärndöda samtalet. ursäkta att jag är så bitter, men.. eller nej jag bara är bitter. suck.
jag minns inte
du och jag vi var verkligen som hand och handske, i alla fall ett tag
varför förstår du inte, att du är precis som jag
och du kommer alltid vara fast här i en håla av snö
och även om du inte ser det, är det här du kommer dö
söndag, och jag filosoferar. fast mest tror jag att det är ångest, och skräckblandad förtjusning. eller nej, inte förtjusning. jag är nog mest rädd, rädd för vad jag insett. och det är så sant, jag har sagt det till mig själv nu.
och det gör mer ont än något annat. och när jag tänker på det, dig, kryper det i mig.
det känns som att någon lägger en stor blöt, varm filt på mina axlar. det är inte skönt, det värmer, men det är obehagligt.
jag är sorglig och drunknar snart i filten om jag inte gör nåt åt det.
jag behöver hjälp, men jag kan inte be om det.
och jag är rädd för mig själv, mest av allt är jag rädd för mig själv.
så jävla rädd.
varför förstår du inte, att du är precis som jag
och du kommer alltid vara fast här i en håla av snö
och även om du inte ser det, är det här du kommer dö
söndag, och jag filosoferar. fast mest tror jag att det är ångest, och skräckblandad förtjusning. eller nej, inte förtjusning. jag är nog mest rädd, rädd för vad jag insett. och det är så sant, jag har sagt det till mig själv nu.
och det gör mer ont än något annat. och när jag tänker på det, dig, kryper det i mig.
det känns som att någon lägger en stor blöt, varm filt på mina axlar. det är inte skönt, det värmer, men det är obehagligt.
jag är sorglig och drunknar snart i filten om jag inte gör nåt åt det.
jag behöver hjälp, men jag kan inte be om det.
och jag är rädd för mig själv, mest av allt är jag rädd för mig själv.
så jävla rädd.
shh, it'll be our little secret
11:44
jag stannade hemma idag, för det känns som om mitt huvud håller på att sprängas.
fan vad jag nyser och hostar och klagar. jag kan inte tvinga i mig någon mat heller, har ingen lust att äta. det känns i och för sig rätt skönt att vara hungrig just nu. men äsch.
ska väl dra på mig lite kläder snart och följa med min syrra upp till stallet och plåta fotouppgiften. peppar inte direkt. det är åtminstone fint väder, tycker det borde bli lite grönt snart också. och det borde lukta nyklippt gräs efter en regnskur klockan 5 på morgonen en dag i juni. den doften saknar jag. saknar alla sommarmorgnar- och kvällar. och nätter. och dagar.
14:56
nu är jag hemma och mår sämre än någonsin. feber i hjärnan såväl som i kroppen. det hjälpte inte precis att vandra några kilometer i spöregn längs med skånes vindpinade slätter. s u r t.
nu tänkte jag käka lite rågfligegröt och glo film, återkommer.
17:24
jag har ingen ork kvar, the hearbreak kid var ingen bra film alltså.
20:38
har lirat zookeeper på mobilen under reklampauserna, fett spel.
och det sammanfattar väl hur tråkigt segt jag haft det idag. suckar lite åt mig själv. tur att death by stereo peppar. och jag vill vara frisk imorgon, har längtat efter den här fredagen forever- i alla fall sedan sportlovet tog slut, haha.
09:24
så sjukt, jag somnade. minns inte när. sen vaknade jag med kläderna på. bull. ska väl käka lite frukost nu.
jag är så förvirrad.
jag stannade hemma idag, för det känns som om mitt huvud håller på att sprängas.
fan vad jag nyser och hostar och klagar. jag kan inte tvinga i mig någon mat heller, har ingen lust att äta. det känns i och för sig rätt skönt att vara hungrig just nu. men äsch.
ska väl dra på mig lite kläder snart och följa med min syrra upp till stallet och plåta fotouppgiften. peppar inte direkt. det är åtminstone fint väder, tycker det borde bli lite grönt snart också. och det borde lukta nyklippt gräs efter en regnskur klockan 5 på morgonen en dag i juni. den doften saknar jag. saknar alla sommarmorgnar- och kvällar. och nätter. och dagar.
14:56
nu är jag hemma och mår sämre än någonsin. feber i hjärnan såväl som i kroppen. det hjälpte inte precis att vandra några kilometer i spöregn längs med skånes vindpinade slätter. s u r t.
nu tänkte jag käka lite rågfligegröt och glo film, återkommer.
17:24
jag har ingen ork kvar, the hearbreak kid var ingen bra film alltså.
20:38
har lirat zookeeper på mobilen under reklampauserna, fett spel.
och det sammanfattar väl hur tråkigt segt jag haft det idag. suckar lite åt mig själv. tur att death by stereo peppar. och jag vill vara frisk imorgon, har längtat efter den här fredagen forever- i alla fall sedan sportlovet tog slut, haha.
09:24
så sjukt, jag somnade. minns inte när. sen vaknade jag med kläderna på. bull. ska väl käka lite frukost nu.
jag är så förvirrad.
låt oss bara låtsas
hej. det är onsdag. en vanlig jävla onsdag och jag lyssnar på järnstaden.
nu går jag in i hjärtklappningsfasen, det är svårt att andas, jag ser nog ut som ett sär nu. ett sär med uggleögon.
det går fortfarande lika snabbt, allt trissas upp. nu stänger jag koftan, det börjar bli kallt.
jag önskar att orden jag tänker trillade ner i mina händer och sprang ut genom fingertopparna. känns mest som om att jag skriver bla bla blaha.
men hur förklarar man den här onsdagen då? eller veckan, eller året, eller alla jävla år. minns inte ens när jag blev den här väggen med uggleögon. det låter bara bla bla blaha när jag tänker. och denna jävla sida jag visar upp, jag är duktig, tror jag. det tycker tydligen alla andra också.
jag retar mig något så otroligt på människor. denna idioti. zombies. jag skiter i om jag låter banal. men zombies hela bunten. ge mig lite kaffe, en filt och en tågbiljett så bugar och bockar jag. sen ska jag slå er med järnrör- antizombieeffekten. jävla burkar.
hostar ljudligt och snörvlar.
och jag känner mig så ful.
och jag vet inte vad folk ska tro om mig sedan.
snälla ta bort mig.
men snälla, lägg dig helst ner intill mig och håll om mig. ge mig ett par varma händer och lite tröst. så ska jag somna och drömma. låt inget påminna mig om att jag är vaken nu.
nu går jag in i hjärtklappningsfasen, det är svårt att andas, jag ser nog ut som ett sär nu. ett sär med uggleögon.
det går fortfarande lika snabbt, allt trissas upp. nu stänger jag koftan, det börjar bli kallt.
jag önskar att orden jag tänker trillade ner i mina händer och sprang ut genom fingertopparna. känns mest som om att jag skriver bla bla blaha.
men hur förklarar man den här onsdagen då? eller veckan, eller året, eller alla jävla år. minns inte ens när jag blev den här väggen med uggleögon. det låter bara bla bla blaha när jag tänker. och denna jävla sida jag visar upp, jag är duktig, tror jag. det tycker tydligen alla andra också.
jag retar mig något så otroligt på människor. denna idioti. zombies. jag skiter i om jag låter banal. men zombies hela bunten. ge mig lite kaffe, en filt och en tågbiljett så bugar och bockar jag. sen ska jag slå er med järnrör- antizombieeffekten. jävla burkar.
hostar ljudligt och snörvlar.
och jag känner mig så ful.
och jag vet inte vad folk ska tro om mig sedan.
snälla ta bort mig.
men snälla, lägg dig helst ner intill mig och håll om mig. ge mig ett par varma händer och lite tröst. så ska jag somna och drömma. låt inget påminna mig om att jag är vaken nu.
so i can shake you
1,2,3,4 andas in;
kan inte någon bara få mig att sluta tänka så om dig?!
och andas ut..
sjukt ovärd måndag, och nu sitter jag här med halsont och saknad. mitt alarm ringer om 6 timmar eller nåt. igår sov jag fyra. men jag blir ju lika trött om jag sover 10. märker verkligen ingen skillnad.
så det får vara så länge.
kan inte någon bara få mig att sluta tänka så om dig?!
och andas ut..
sjukt ovärd måndag, och nu sitter jag här med halsont och saknad. mitt alarm ringer om 6 timmar eller nåt. igår sov jag fyra. men jag blir ju lika trött om jag sover 10. märker verkligen ingen skillnad.
så det får vara så länge.
personal journalist
nu sitter jag på bussen och skriver och lyssnar till sage francis visa ord. även om bakfyllan fortfarande är ett faktum så mår jag bra. igårkväll kan ha varit en av de bästa kvällarna någonsin. jag överdriver inte det minsta. det var dans, dans, dans och kyssar. och helt utan ångest. vi var på klubb popscene och sällskapet och stämningen var på topp. just nu tittar jag ut genom fönstret och havet och solen jag ser gör mig glad, liksom knopparna på träden. bussen far vidare. jag åker lugnt med.
hur vet jag att världen inte är virtuell? vad är sunt förnuft? träd?
frågan är om man vet om man är en hjärna i en burk. om man BARA är en hjärna i en burk dvs. det har jag tänkt på idag.
såklart, så tror du inte att du är det. självklart tror du inte att du är en hjärna i en burk. men, kan du VETA att du inte är en hjärna i en burk? nej, såklart kan du inte veta det. för inom teorin om den virtuella verkligheten och inom neurologin överlever ens hjärna och hjärnceller dess ägares kroppsliga död. och med rätt impulser kopplade till rätt nervändar i hjärnan är det möjligt att koppla sig till vilket scenario som helst, i den virtuella verkligheten efter det att ens kropp dött. så då kan man leva vidare, man kan leva hur länge som helst, och inte ens behöva oroa sig för döden, om man nu gör det. du kan vara vem du vill, och du kommer aldrig få veta att du är en hjärna i en burk. för allt kommer uppenbara sig precis likadant som i den "verkliga världen"
jag kan säkert vara en hjärna i en burk. men jag hade gärna blivit kopplat till ett lite mer intressant liv.
just nu känns allt lite för svensson för min smak. men vad tusan.
nästa gång kanske jag hamnar på något roligare ställe.
även fast det inte går, då allt borde vara precis likadant som nu. suck, men drömma kan man. och jag kanske inte vet det då, då kanske jag trivs med mitt virtuella, eller verkliga liv. vad vet jag.
och, sunt förnuft, vad är sunt förnuft? finns det ens något man kan kalla sunt förnuft? jovisst, men det är skitsnack. jag använder aldrig det uttrycket, det är otroligt förlegat och inkorrekt, ifall man verkligen vill vara förnuftig, och öppensinnad.
ett lysande exempel; träd! om du skulle gå ut och ställa dig i en park mitt på ljusa dagen och peka på ett träd och säga: "jag vet inte om det där trädet existerar!" så skulle nog de flesta tro att du antingen var galen, narkoman eller alkoholist. eller helt enkelt missanpassad. men om du som jag inom filosofin tänker som en skeptiker, så har du en poäng. om man inte kan veta att man är en hjärna i en burk, hur kan man då veta om träd existerar. och teorin om den virtuella verkligheten har visat sig fullt möjlig, något som man tidigare trodde var idioti och fnös åt.
folk skulle säga; "det är klart att det där trädet finns! det är klart vi vet att träd finns, det är ju sunt förnuft!"
jaha och? sunt förnuft har visat sig ha fel många gånger.
t.ex: världen som var platt!
för länge, länge sedan trodde man att jorden var platt. om man inte trodde det och häll med kyrkan blev man sedd som galen (och mycket mer). seglare och sjöfarare oroade sig ju till och med för att åka över kanten!
när teorin om den platta jorden sedan blev utmanad, och man påstod att den var rund, sa folk: "du är ju galen, var inte löjlig! DET ÄR KLART ATT JORDEN ÄR PLATT, DET ÄR SUNT FÖRNUFT".
om man skulle påstå att jorden är platt idag, då skulle man bli sedd som galen. för jorden är ju rund. om man ser till det vetenskapliga planet åtminstone.
där hade ju det sunda förnuftet fel. och det handlade ju om en ganska stor fråga om man säger så.
så varför bli upprörd om jag påstår att jag inte kan veta om träd existerar? eller om jag är en hjärna i en burk?
säg inte åt mig att det är sunt förnuft, för då vet ni inte vad ni pratar om.
experimentet med ett papper som bara har en sida är samma sak.
om du ger någon ett papper och frågar hur många sidor det har, så säger nog de flesta två. men om du sedan påstår att samma papper också bara kan ha en sida, eller kanske rentav bara har en sida, så blir nog de flesta nyfikna, men misstror dig.
men om du har en pappersremsa framför dig, snurrar den ett halvt varv och tejpar ihop ändarna, så har du ett papper med en sida. tricket är sedan att ta en penna och utan att lyfta den följa helt pappret runt med ett och samma streck från pennan. du kommer då märka att strecket bara är på en sida, och du behöver inte lyfta pennan för att gå pappret runt. knepigt att förklara utan illustrationer, men jävligt intressant experiment. och det slår de flesta på näsan.
gud vad jag har babblat. men jag är trött på att folk inte vaknar upp. allt är inte så jävla enkelt, men det behöver inte vara så jävla svårt heller. vakna, vakna upp ur er trångsynta dvala och titta er omkring. stanna upp lite extra nästa gång ni ser ett träd.
tänk efter två gånger efter ni sett en "science-fiction" film. vad är science-fiction för er då? tänk.
min värld är min science-fiction. för jag har ingen aning om, om jag är en hjärna i en burk eller inte, och det är en skön känsla.
the solitary novelist
jag ser inte fram emot morgondagen.
för jag har tänkt samma tankar hela dagen och därför undrar jag vad natten kommer innehålla, och morgondagen.
för jag vill inte tänka på dig, eller er igen.
fast trots allt är det en så konstigt skum känsla. vedervärdig men skön på samma gång. man vill bli av med den för den gör en spyfärdig, men får en samtidigt att känna sig så tillfredsställande ensam.
och det är så krångligt så jag vill inte ens gå dit.
idag har jag varit hemma, tack vare min gulliga fotled, som var helt paralyserad imorse. om jag så mycket som vinklade den 1 mm så kom tårarna. okej, riktigt så klen är jag inte, men närapå. fasiken vad ont det gör. undrar vad jag gjort som gör att jag fått så mycket skit senaste tiden? jag tycker jag är snäll och omtänksam om än en aning disorienterad. jag försöker tänka på allt och alla. jag tänker på allting och ingenting som jag alltid gjort och det borde ju räcka. orka få spö varenda dag? ugh. borde kanske prova att köra den omvända stilen. bli lite badass. sno en cykel. röka inne på centralens toa. klottra. dissa minst 5 personer om dagen, obefogat. ska börja imorrn, kicka stilen alltså från morgon till kväll.
nej vem försöker jag lura mer än mig själv.
dagens ord: suck
och
det måste vara något fel på mig
förövrigt fick jag en påminnelse idag om affes storhet:
"En blick som sedan länge varit brusten
såg in i en som flammade som eld.
En fråga lika själlös som allt för ofta ställd
blev nyckeln till ett överklasshotell.
Ja, du ville känna doften av ett fyllo mot din kropp
för att tvätta bort en helt annan arom.
Och du tänkte att om svinen kan bli renade av lera
så skulle du gå som en nyfödd därifrån.
Ja, jag märkte att du låtsades att sova när jag gick,
förhoppningsvis så tänkte du som jag;
Att det gjorde ingen skada, och det gjorde ingen nytta,
även tomma nätter följs ju av en dag."
och den är stor.
för jag har tänkt samma tankar hela dagen och därför undrar jag vad natten kommer innehålla, och morgondagen.
för jag vill inte tänka på dig, eller er igen.
fast trots allt är det en så konstigt skum känsla. vedervärdig men skön på samma gång. man vill bli av med den för den gör en spyfärdig, men får en samtidigt att känna sig så tillfredsställande ensam.
och det är så krångligt så jag vill inte ens gå dit.
idag har jag varit hemma, tack vare min gulliga fotled, som var helt paralyserad imorse. om jag så mycket som vinklade den 1 mm så kom tårarna. okej, riktigt så klen är jag inte, men närapå. fasiken vad ont det gör. undrar vad jag gjort som gör att jag fått så mycket skit senaste tiden? jag tycker jag är snäll och omtänksam om än en aning disorienterad. jag försöker tänka på allt och alla. jag tänker på allting och ingenting som jag alltid gjort och det borde ju räcka. orka få spö varenda dag? ugh. borde kanske prova att köra den omvända stilen. bli lite badass. sno en cykel. röka inne på centralens toa. klottra. dissa minst 5 personer om dagen, obefogat. ska börja imorrn, kicka stilen alltså från morgon till kväll.
nej vem försöker jag lura mer än mig själv.
dagens ord: suck
och
det måste vara något fel på mig
förövrigt fick jag en påminnelse idag om affes storhet:
"En blick som sedan länge varit brusten
såg in i en som flammade som eld.
En fråga lika själlös som allt för ofta ställd
blev nyckeln till ett överklasshotell.
Ja, du ville känna doften av ett fyllo mot din kropp
för att tvätta bort en helt annan arom.
Och du tänkte att om svinen kan bli renade av lera
så skulle du gå som en nyfödd därifrån.
Ja, jag märkte att du låtsades att sova när jag gick,
förhoppningsvis så tänkte du som jag;
Att det gjorde ingen skada, och det gjorde ingen nytta,
även tomma nätter följs ju av en dag."
och den är stor.
alla talar om dig nu
jag känner hur jag uppslukas av...otur. kort och gott.
idag slet jag upp min gamla ledbandsskada i foten, det gjorde så brutalt ont och jag grät som en femåring.
nu släpar jag mig fram likt en zombie, och svullnaden är lika stor som en tennisboll.
aj.
jagbehövdeintedethäridag.
den här tisdagen har varit ganska produktiv, om än inte på det utbildande planet. jag måste putta bort skolan för att få plats med alla andra tankar. skolan är i alla fall konkret och har alltid ett fast tag om min nacke, så den behöver jag inte oroa mig för att jag glömmer bort. men allt det andra..
jag vet inte vart jag ska göra av mig själv, eller vart jag ska titta,
gå,
stå,
springa,
dansa,
simma,
försvinna.
jag försöker få rätsida på saker och ting, och tänker på allt och ingenting, vilket jag gör fel. eller fel och fel? men jag måste lära mig att prioritera, även när det gäller mig själv och mina känslor. ALLT kan omöjligt få plats.
och vem ska man prata med? det är dåligt att föra över sin tankar på andra, det slutar bara med skit. världen är dum, vad mycket idioter det finns.
och mitt hjärta hoppar över ett slag varenda gång jag tänker på dig.
du gör allt så jävla svårt.
ge mig en av dina mysiga kramar, så går det kanske över. ack denna melankoli.
se där.
den kom upp trots allt. min blogg.
jagskagöradethärbra.
sitter just nu i skolan och grubblar, jag kan ju inte påstå att det är muntert idag. kallt är det också, och mellanslagstangenten fungerar inte så himla bra på det här tangentbordet. jag slår på den.
precis som jag vill slå på något eller någon annan.
nu kommer väl rebecca ut från historiaprovet snart, hoppas jag. så jag slipper sitta här och dega och gå ner mig.
jag hade något djupare att berätta, men får ta det senare.
hmm.
förövrigt älskar jag sofia. jag snattade det här blogginlägget hon skrev idag, läs och njut.
"För övrigt var helgen en slags markering för varför jag och Anna är så bra vänner trots våra nästan extrema olikheter; vi har så fruktansvärt roligt ihop. Jag skrattar aldrig som när jag är med henne. I lördags skrattade vi tills våra magmuskler krampade, åt allt och ingenting alls.
Min mamma hjälpte dock till med sin absurditet; Jag och Anna pratade om kameror och jag slängde ur mig att jag vill ha en självutlösare. Min mamma fnissar fram "själv...utlösare...." och viker sig dubbel av skratt. Jag dör. När hon hämtat sig slänger hon ur sig "vadå, med en sladd eller?..." och bryter ut i ett andra skrattanfall. Vid det här laget liger även Anna dubbelvikt och piper fram "jag kissar på mig", varpå min mamma utbrister "NEJ, inte på DEN stolen!". "Jaha, så det är okej om jag kissar på den stolen?" Anna pekar på stolen på andra sidan bordet. "Ja visst, det är ju Mattans [min brors] stol! Det där är ju kattens, den kan du inte kissa på!".
Som sagt var lördag en lustig dag. Logiken fick inte plats."
måste lägga till att jag även pep fram att det finns fjärrstyrd själv...utlösare...
läs hennes blogg då, det är den värd! bisounours.blogg.se
jagskagöradethärbra.
sitter just nu i skolan och grubblar, jag kan ju inte påstå att det är muntert idag. kallt är det också, och mellanslagstangenten fungerar inte så himla bra på det här tangentbordet. jag slår på den.
precis som jag vill slå på något eller någon annan.
nu kommer väl rebecca ut från historiaprovet snart, hoppas jag. så jag slipper sitta här och dega och gå ner mig.
jag hade något djupare att berätta, men får ta det senare.
hmm.
förövrigt älskar jag sofia. jag snattade det här blogginlägget hon skrev idag, läs och njut.
"För övrigt var helgen en slags markering för varför jag och Anna är så bra vänner trots våra nästan extrema olikheter; vi har så fruktansvärt roligt ihop. Jag skrattar aldrig som när jag är med henne. I lördags skrattade vi tills våra magmuskler krampade, åt allt och ingenting alls.
Min mamma hjälpte dock till med sin absurditet; Jag och Anna pratade om kameror och jag slängde ur mig att jag vill ha en självutlösare. Min mamma fnissar fram "själv...utlösare...." och viker sig dubbel av skratt. Jag dör. När hon hämtat sig slänger hon ur sig "vadå, med en sladd eller?..." och bryter ut i ett andra skrattanfall. Vid det här laget liger även Anna dubbelvikt och piper fram "jag kissar på mig", varpå min mamma utbrister "NEJ, inte på DEN stolen!". "Jaha, så det är okej om jag kissar på den stolen?" Anna pekar på stolen på andra sidan bordet. "Ja visst, det är ju Mattans [min brors] stol! Det där är ju kattens, den kan du inte kissa på!".
Som sagt var lördag en lustig dag. Logiken fick inte plats."
måste lägga till att jag även pep fram att det finns fjärrstyrd själv...utlösare...
läs hennes blogg då, det är den värd! bisounours.blogg.se
